-

detta inlägget är långt & inte som alla andra och jag hoppas att ni
gillar det, för det var jävligt svårt att skriva klart det.

Hon ställde sig vid fönstret. Tittade ut, beundrade naturen. Den sprudlade under det tjocka, vita fluffiga snötäcket. Våren skulle komma tidigt i år, sa folket i tidningarna och på radion. Det var väl bra det.
Hennes ögon hamnade på den lilla gräsplätten, där han låg. Hennes älskade lilla ljus. Hon kunde fortfarande komma ihåg hur slapp hans kropp hade känts när hon tog upp den, den där hemska onsdagen. Hur han fortfarande var varm. Hon kom ihåg hans ögon, hans glasliknande ögon, som såg upp på henne, uttryckslösa. Han hade varit anledningen till att hennes rum inte var instängt, mörkt och ljudlöst. Han hade varit ljudet i hennes rum. Hon saknade honom fortfarande. Hans kvitter, hans fjädrar, hans bur. Hennes rum var så tyst nu. Så dött. Så mörkt, och så instängt. Hon saknade att höra hans mjuka, ljusa kvitter. Hur hans kropp burrade upp sig när hon satt och spelade gitarr. När han sjöng med hennes gitarr. Hans forskande, granskande blick när hon satt och spelade.

Hon kom ihåg sista gången hon såg honom. I den där lilla skokartongen, liggande i sin svarta fleece filt. Hur lamporna ifrån ljusstaken fick honom att se så fridfull ut. Hur han låg där, och såg så lugn ut. Och hur hon knappt såg honom, genom sina otorkbara ögon. Tårarna tycktes aldrig ta slut. Hon ville ha tillbaka honom. Mer än allt annat. Ha tillbaka hans kvitter, hans blanka, djupa svarta ögon.


Jag får tårar i ögonen när jag hör ditt namn,
Jag börjar gråta när jag tänker på dig,
Jag vill dö när jag tänker på allt jag
kunnat göra annorlunda